när min morfar var här i helgen frågade han
"blir det inte ensamt?" spik i foten, morpar. så hade jag inte tänkt på det riktigt. men jag är nog enormt ensam. och det är mitt eget fel. jag är inte ledsen. men det känns verkligen inte helt bekvämt.
nuförtiden är jag ofta för mig själv och sjunger högt och i otakt - rgzmic
"om du kunde sluta skrämma mig
kanske jag kunde vara till hjälp"
för varje varv jag drar diskussionen ang. konstens vara eller icke kommer jag till en djupare slutsats att ICKE
men det kanske mest beror på mitt sjäkvbevarelsedriftsbefriade minne. i natt lyckades jag "leka" och gjorde ett självporträttskollage med mig själv som organist i överdriven shiva-stil. hjälpfullt verkligen. på morgonen kände jag mig banal och skamsen. martyr för ett så fånigt resultat. men röret tycker jag om i alla fall. och repet. fast inte för beskådande.
