hej till publiken nu är ni här

och jag vet inte hur det ska gå.

en gång skrev jag till min morbror bosse

hej
hoppas att allt är bra med hela ölandsfamiljen
(inklusive de delar av den som inte längre är på öland).
jag saknar er och öland ofta, tänker på er.
det var synd att ni inte kunde vara med på landet.
det var jag, signe, tove, torkel, inger, peter, anita, bengt, poppy och pappas vän mirsad.
bland all sly grävde vi bl.a. fram en hel massa mark, en kanot och sjöutsikten.
mycket chockerande men också mycket tillfredsställande.
hur gick det med utställningen? för det var väl det du skulle göra?
jag är i skåne nu, på folkhögskolan.
jag hade nog aldrig trott att det skulle vara så svårt att studera konst.
för det första måste jag börja inse att jag inte alls borde studera
utan sträva efter att bli studerad. både av mig själv och av andra.
men det är svårt när man har gått igenom 13 år av slaviskt
betraktande och informationslagrande.
jag blir också hämmad på ett sätt
av att det hela tiden är så tillgängligt och lätt att bara gå ner till
ateljen och göra. allt bara finns där, hela tiden, och väntar på att användas.
just det är så svårt. men jag antar att jag har kommit en bit på vägen
bara genom att ha uppmärksammat problemen.
skolans hemsida (om du skulle vilja titta) är ------
känner du till några av lärarna?
jag vet inte alls hur stort konstnärssverige är,
hur mycket man känner till varandra.
idag fotograferade vi med lådkameror byggda av plåtkakburkar, tejp och mazarinformar.
det kändes väldigt förlösande och befriande. i studentpresent fick jag en väldigt fin
(och dyr) digitalkamera som gör väldigt fina bilder,
men när jag har ett så fint verktyg är det som att det jag tillverkar
inte blir lika värdefullt. de 76 minuter det tog att ta en lådkamerabild
ger så mycket mer till bilden. mycket mer organ i kroppen, liksom. kött under den där
felfria, snabba digitalhuden.
de varmaste hälsningar till alla

än har jag inte fått något svar.

snälla, ta inte illa upp.



när det var skolfest hemma hos familjen göranssonskoog fick jag en förlamande förnedrande känsla av att min humor är precis som vore jag en småberusad man i övre medelåldern från nora.
och sen (apropå annat) tror jag att mycket av min naivitet grundar sig i en vilja att "väga upp det otrevliga med det trevliga" för att citera Mästaren. alltså; halveffektivt/sisådär moraliskt riktigt. ah, jag förstår sluta förklara.
puss

och förresten mr. "han", är du närvarande i större delen av min blog. lite som en fondtapet.

igen igen igen: sluta formulera. sista gången nu.