bakhåll - hit the floor

åter handlar det inte om mig
periferiskt, på yttersta kanten av jordbiten, sedan tar det slut - jo det tar faktiskt slut
det är som med havet, eller valar
visste jag inte bättre skulle jag placera epilepsin i m i t t huvud, för jag ser inget samband.
mina händer stänkta med ett bläck jag inte önskat dit. helatiden lite bakom
predikar i stulen krage, hur blev det så? min församling i ett gathörn, slem på deras skor som jag samlat där. ser ni inte? ser ni bort? varför envisas med att komma tillbaka om ni inte vill lyssna?
varför läser jag om kroppen, att ställa diagnoser på kroppen hjälpt av våld?
vad manade mig att berätta om smärtan jag ännu inte lyckats kanalisera, situationen tarvade ont blod
ja det rör sig om ont blod som måste låtas ut.
vi är galna hundar, ljuvt ljuvt parfymerade papiljotterade rabiesjyckar, gatukorsningar, främmande för det som ska vara våra kroppar, varje gryning ny, sprickor, något skaver, något påväg att brista, där är det hårdnat. känn, snälla.
"lekamen"
trosbekännelsen, jo; den sitter.
vad skrämmer dig mest? en lam eller euforisk predikant? uppfodran eller uppmuntran?
det här är fult gjort, det kommer aldrig läka såhära.