närkontakt

självdistans och situationsanalys ger mig kväljningar och reflexmässiga "DÖ!"-rop
åttapåmorgonen kom vi tillbaka från amsterdam. hämtade min nyckel i rågmjölspåsen och sov i tio timmar
tydligen har någon försökt bedra mig med mitt bankkort. kan inte riktigt ta in allvaret i den situationen

vad jag borde ha sagt:
"jo; det är pinoccios far"

jag kommer på mig sälv i mina flyktförsök och avbryter dem, för att istället göra ingenting. brabo. de yttrar sig mest som sömnighet och diverse fysiska sug. som duvornas pickande i brist på annat.


andras vänner verkar lättförväxlade med mina egna, och blir mina. men i veckan har lärdomen om att låta sig uppslukas av tillfällen (, på ett konstruktivt, medvetet sätt,) befäst sig och skapat situationer